Konsten ska provocera men inte kränka

Nyligen hamnade Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i blåsväder sedan hon skar i en blodröd tårta överdragen med svart marsipan föreställande en karikatyr av en skriande, könsstympad svart kvinna

Kulturministern visste att hon vid öppningshögtiden på moderna museet skulle skära den första biten i en tårta men det hon uppenbarligen inte visste var att hon själv var en del i en installation. Där stod vita, leende och förväntansfulla vernissagebesökare med höjda champagneglas runt en tårtkarikatyr i form av en svart torso med skulptören själv som tittade upp svartmålad och med groteska, illröda läppar och gav tårtverket ett huvud.

Ministern hade hamnat i något av en fälla där hon skulle få kritik oavsett om hon avstod från att delta i tårtspektaklet eller inte. Så här i efterhand kan man tycka att hon borde ha avstått men det gjorde hon inte. När hon skar sin tårtbit ur underlivet på torson hördes ett högljutt kvidande från tårthuvudet, varpå ministern matade huvudet med tårtbiten föreställande människokött.

Situationen var bisarr och motbjudande. TV var på plats och bilderna från Moderna Museet kablades ut över hela världen. Afrosvenskarnas riksförbund, som tyckte det var en rasistisk manifestation som anspelade på kannibalism, krävde ministerns avgång och ett europeiskt nätverk mot rasism krävde att statsministern skulle fördöma kulturministerns "rasistiska" tårtätande.

Hon talade vid utställningen om yttrandefrihet och konstens frihet och rätt att provocera. Och visst är den konstnärliga friheten något som vi slår vakt om i vårt land. Konsten har en uppgift att stimulera, provocera och utmana men den har definitivt inte uppgiften att kränka. Med stor frihet följer också ett stort mått av ansvar och respekt.

Trots att konstnären själv är Afrosvensk och uppenbarligen inte hade några rasistiska motiv utan ville sätta fokus på kvinnlig könsstympning, kom ändå människor att uppfatta installationen motbjudande, osmaklig och även rasistisk. Bildspråk och formspråk är avgörande för hur vi uppfattar ett konstverk. I detta fall använde konstnären sig av symboler med stark historisk och känslomässig laddning och då är det inte så underligt att reaktionerna också blev omfattande och kraftfulla.

Läs kommentarer i Aftonbladet

Ett Raoul Wallenberg-museum behövs

I söndags skrev jag en artikel tillsammans med mina riksdagskollegor  Emma Henriksson och Caroline Szyber på SvD kultur som handlar om att ett Raoul Wallenberg-museum behövs som en källa till kunskap om Raoul Wallenbergs insatser och öde. Hans civilkurage kan tjäna som en god förebild.

Sverige uppmärksammas ofta i samband med Förintelsen, trots att vi inte deltog i kriget och inte heller har några svenska offer att ta hänsyn till. Vårt bidrag till andra världskrigets historia kan sammanfattas i en enda man – Raoul Wallenberg.

På sju månader lyckades denne unge legationssekreterare rädda tiotusentals judar undan nazisternas besinningslösa mördande av judar, innan han arresterades i januari 1945 av de sovjetiska styrkor som intog Budapest. Hans exempel är så starkt, hans öde så unikt, att personer världen över har bildat Raoul Wallenberg- föreningar, och minnesmärken över hans gärning finns både när och fjärran. År 1981 blev Raoul Wallenberg hedersmedborgare i USA, 1985 i Kanada och 1986 i Israel. Faktiskt är Raoul Wallenberg den mest kände svensken utanför Sveriges gränser – men känner vi själva till honom?

Raoul Wallenbergs insatser uppmärksammas i år i samband med Raoul Wallenberg-året 2012. Forum för levande historia jobbar aktivt med Wallenberg-jubileet. Högtidlighållandet sker i form av seminarier öppna för allmänheten, aktiviteter riktade mot gymnasieelever, en internationell konferens och inte minst världsutställningen. Gott så. Men vad händer när året är slut?

Sverige behöver ett museum, där vår historia under andra världskriget kan få vara i centrum, och där Raoul Wallenbergs gärning utifrån Sveriges neutrala hållning kan få lysa, så som den är ett lysande exempel i resten av världen.


Läs hela artikeln här.

Dags kriminalisera eftersupning

Fråga till Justitieminister Beatrice Ask ang eftersupning vid riksdagens frågestund 19 april 2012

 Sverige har länge bedrivit ett framgångsrikt trafiksäkerhets- arbete. Bilarna har blivit allt säkrare samtidigt som vi har gjort vägarna säkrare.

Vid trafikolyckor där det visar sig att föraren druckit alkohol är det inte ovanligt att föraren hävdar att han druckit alkoholen efter olyckan, en metod som brukar kallas eftersupning.

I en riksdagsmotion har jag krävt att eftersupning ska förbjudas och att tidsgränsen sätts till att man inte får dricka alkohol inom förslagsvis sex timmar efter en olycka.

Jag har också fått bekräftat av en person som berättade att det inte var några som helst problem att visa upp den tomma spritflaskan och på så vis gå fri.

I Socialutskottets betänkande 2010/11:SoU8, den 22 mars 2011 gjorde ett enigt socialutskott ett tillkännagivande att regeringen ska återkomma till riksdagen med ett förslag till kriminalisering av eftersupning.

Mot bakgrund av ovanstående frågar jag justitieministern: Hur ser tidsplanen ut för ett genomförande av socialutskottets begäran?

Uppföljningsfråga:

Jag hoppas att ärendet behandlas skyndsamt från regeringens sida. I Norge infördes en lag mot eftersupning redan 1959, dvs för 53 år sedan. Där döms en person till rattfylla oavsett om föraren druckit alkoholen före eller direkt efter olyckstillfället.

I vilkden utsträckning har den svenska regeringen tagit till vara erfarenheter från Norge, hur den norska lagstiftningen fungerar när det gäller eftersupning?

Syftet med stödet till ungdomsorganisationer?

Var igår med på LSU:s presentation av en kartläggning de gjort om lokalt stöd till ungas organisering. Flera anmärkningsvärda siffror presenterades. I 54% av kommunerna är ungdomsföreningarna överhuvud taget inte delaktiva i kommunens beslut som rör ungdomar. Märkligt att inte kommunerna drar nytta av vad en såda dialog kan ge. I 14% av kommunerna är ungdomsföreningarna delaktiga som remissinstans.

32% av kommunerna saknar också ett politiskt fastställt syfte med bidragen. Det vanligaste syftet som anges är att bidraget ska stärka föreningslivet eller ungdosmverksamheten. Bara 20% av kommunerna uppger att det finns ett demokratiskt syfte medan 10% har svarat att de med bidraget vill främja hälsan.

Knappt hälften av kommunerna ställer krav på att föreningen ska tillhöra en statsbidragsberättigad rikorganisation för att få bidrag och huvuddelen kärver att föreningen måste inneha post- eller bankkonto. Det senare kan för många ungdomsföreningar vara ett problem då många banker inte tillåter föreeningar som drivs av personer under 18 år att öppna bankkonton.

Det är bra att LSU gjort denna kartläggning och jag tror att den kommer att leda till att betydligt fler kommuner kommer att inse värdet av att på ett bättre sätt involvera också ungdomarna i sina beslutsprocesser.