Därför är det fel att sluta tvärt med Subutex

Häromdagen var jag med i SVT Tvärsnytt (cirka 3.30 in i sändningen) angående Subutex, det preparat som används vid behandling av heroinmissbruk. Nu ska Subutex stoppas, men det tror jag vore förödande för de personer som i dag ingår i programmet.

Behandlingen är absolut problematisk. Det tar jag dessutom upp i den alkohol- och narkotikamotion som jag lämnade in till riksdagen i höst. Att däremot först sätta människor, ofta ungdomar, på Subutex livet ut för att sedan plötsligt upphöra, det är att gå från ena diket till det andra. Det är jag kritisk till.

Här är en textversion av Tvärsnytts rapportering om vad jag tycker om Subutex.

Låt Dygderna komma till heders igen

Det är uppenbart att det råder brist på etik, moral och civilkurage när en drogpåverkad man som trillat ner på ett T-banespår först rånas och sedan lämnas på rälsen för att en stund senare köras över av tunnelbanetåget. En övervakningskamera fångade händelsen och folk blev minst sagt upprörda över den kallsinniga respektlösheten och bristen på ansvar och empati.

 

Att människor reagerade så kraftigt är ett viktigt hälsotecken. Men vi måste fråga oss hur det har kunnat bli så här och fundera på var de gamla hederliga dygderna som pålitlighet, ordhållighet, flit, hjälpsamhet, rättrådighet, måttfullhet, etc tagit vägen som format våra karaktärsdrag i generationer? Det talas mycket om rättigheter men sällan om skyldigheter.
 
Av de tre klassiska etiska filosofierna Dygdetik, Pliktetik och Nyttoetik (Utilitarism), är det den sistnämnda som under de senaste årtiondena kommit att dominera debatten i vårt land och som påverkat svenska folkets värderingar. I korthet handlar den om att maximera lyckan, att välja det som anses ge största möjliga lycka för så många som möjligt.

Vid en första anblick kan Nyttoetiken uppfattas som ganska enkel och rationell, Det är en konsekvenserna av en handling, och enbart dessa, som avgör handlingens moraliska status. En kritik som ofta framförs är att en renodlad nyttoetik kan leda till att en majoritet skor sig på en minoritet.

Den kanske allvarligaste kritiken mot Nyttoetiken är nog ändå att det i princip inte finns något som förhindrar att en handlig kan klassas som rätt som strider mot fundamentala moraliska principer och normer. Om ändamålet helgar medlen och Nyttoetiken saknar gränser vad får vi då för ett samhälle?

Som en av Nyttoetikens främsta förespråkare har Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, flitigt deltagit i den medicinsketiska debatten där han bl a förespråkar en planmässig genterapi som ska ge föräldrar möjligheter att eliminera ärftliga sjukdomar och andra icke önskade genetiskt betingade faktorer.

Han menar att alla till buds stående medel bör användas för att förbättra människans fysiska och psykiska förmåga. Det handlar inte bara om anlag för sjukdomar utan också om muskelstyrka, intelligens, musikalitet och personlighetsdrag. Han tycker att föräldrarna ska kunna få välja om deras barn ska ha bruna eller blå ögon, om barnet ska vara homosexuellt eller heterosexuellt mm.

Att det skulle vara mot naturen att förändra människans genuppsättning, att sätta oss människor i Guds ställe, avvisas av Tännsjö, eftersom han betecknar skapelseberättelsen som en myt. Han tycker inte att det vore en katastrof om mänskligheten på sikt går under pga genterapin, men pekar på möjligheten att för säkerhets skull frysa in omanipulerade ägg och ta fram om det kniper.

Jag blir skrämd av det närmast rasbiologiska nyttoetiska synsätt som Tännsjö företräder, som för tankarna till nazityskland och talet om A-människor, att eliminera handikapp och andra avvikelser och på så sätt skapa friska, starka och intelligenta människor.

Jag vill inte se ett elitsamhälle där människor rangordnas, ett samhälle där bara perfekta människor får plats och där föraktet för svaghet kommer att råda.

Det är dags att lyfta fram människovärdesprincipen och familjen som det civila samhällets kärna. Vi måste låta dygder som flit, hjälpsamhet och pålitlighet komma till heders igen. Det är också hög tid att inse att ökad frihet också ger ökat ansvarstagande och att vi har skyldigheter att leva upp till och inte bara kräva våra rättigheter. 
 
Lars-Axel Nordell

Vet stöttar vem?

I samband med att en delegation från den tyska förbundsdagen nyligen besökte riksdagen, blev det tydligt att vi i ser olika på den ideella sektorns roll. Då menar jag inte att vi i Tyskland och Sverige har så olika uppfattningar utan skiljelinjen gå framförallt mellanVänsterpartiets och Kristdemokraternas synsätt.

Lars-Axel Nordell tillsammans med Markus Grübel

Det var Tysklands motsvarighet till vårt Kulturutskott som under ledning av dess Kristdemokratiske ordförande, Markus Grübel, träffade vårt Kulturutskott för att diskutera frågor om det civila samhället.

De hade inte mycket till övers för den ideella sektorns momsfrihet i vårt land, men sedan vi förklarat att närmare 90 av svenska folket är med i en förening och hur dessa finansieras, började de förstå att den ideella sektorn ser olika ut i Tyskland och Sverige.
 

 Den förre Vänsterledaren Lars Ohly, som är ledamot av Kulturutskottet, markerade tydligt att det civial samhället kan ha en roll i välfärdssektorn men bara som ett komplement till staten och den offentliga sektorn.

 

Jag bemötte honom med att hänvisa till subsidiaritetsprincipen där vi Kristdemokrater utgår ifrån familjen och det civila samhället som har en avgörande samhällsroll att spela. I motsats till Vänsterpartiet menar vi att det är staten och den offentliga sektorns roll att stötta och komplettera det civila samhället, inte tvärt om.

 

För när eldsjälarnas engagemang inte räcker till eller när företagen kommer fram till att det inte är företagsekonomiskt försvarbart att med rådande förutsättningar göra en satsning, så måset det finnas en stark offentlig sektor som kan komplettera och understödja. Men välfärdsstaten får på inga villkor underminera det civila samhället eller beröva människors ansvarstagande.

Socknarna är viktiga för kulturarvet

Hur mycket betyder din socken för dig? Kanske mer än du tror. Våra folkminnen, ortsnamn, traditioner och kunskaper om olika platser ingår nämligen i det vi brukar kalla för vårt immateriella kulturarv. Att ha en god kännedom om sitt eget kulturarv är en förutsättning för att vi ska kunna utveckla vår identitet och på så sätt kunna respektera andras kulturer och värden.

Sverige består av tusentals socknar, vilka något förenklat motsvarar begreppet församlingar. Indelningen kommer från tiden då vi hade statskyrka och har varit kopplad till Svenska kyrkans församlingsindelning, men även efter att kyrka och stat skildes åt vid millennieskiftet lever den lokala förankringen kvar i många människors medvetande.

Det finns idéer om att folkbokföringen, som i dag bland annat innehåller uppgifter om församling/ socken, i framtiden bara skulle innehålla uppgifter om fastighet och kommun. Exempelvis anser Skatteverket att detta från folkbokföringssynpunkt vore tillräckligt.

Det skulle betyda att födelseorten för nyfödda inte längre skulle vara exempelvis Lillhärdal i Härjedalen (vilket råkar vara min egen uppväxtort) utan enbart Härjedalen som är både kommun och landskap.

Vi kristdemokrater står upp för kulturarvet. När regionaliseringen, det statliga ansvaret och internationaliseringen kommer på tal är det vi som betonar det småskaliga och det lokala. Vi noterar det ökande intresset för släktforskning, där sökandet efter förankring och identitet ofta underlättas av ortsnamnen och möjligheten att knyta historiska personer till geografiska platser.

När arbetet med att förändra folkbokföringen fortsätter är det viktigt att ha med det lokala perspektivet och det kulturarv som vi har till uppgift att föra vidare. Socknarna bör föras med till framtida generationer.

 

Lars-axeL NordeLL (Kd) Riksdagsledamot Kulturpolitisk talesperson

Alliansen stärker folkbildningen i länet

I regeringens budget bekräftar vi att stödet till folkbildningen också är en alliansfråga. 1000 ytterligare platser på allmänna kurser inom folkhögskolan skapas och de framgångsrika studiemotiverande kurserna utökas att gälla även unga vuxna över 25 år. Sammanlagt drygt 100 miljoner kronor satsas på dessa kurser under de kommande två åren.

I Örebro län bedrivs fem olika folkhögskolor i Örebro, Karlskoga, Kävesta, Fellingsbro och Hällefors. De studiemotiverande kurserna är viktiga inslag i dessa skolors verksamhet. Likaså har folkhögskolorna ett antal elever i allmänna kurser.

 Folkhögskolorna bidrar till att minska utanförskapet hos ungdomar och bidrar till att motivera dem att studera vidare eller komma ut i arbetslivet. Kristdemokraterna har arbetat för satsningar på studiemotiverande kurser och fler platser på folkhögskolorna, och vi gläds över att de nu blir verklighet.

 Folkhögskolornas pedagogik och tradition betyder mycket för att motivera och stödja unga arbetslösa utan fullföljd gymnasieutbildning.

 Folkbildningen i Sverige ger till sin karaktär ett starkt bidrag till grundtankar som vi delar. Folkbildningen handlar om att hitta individuella lösningar som stärker den enskildes makt och möjligheter. Den bidrar till att arbetslösa kan komma in på arbetsmarknaden. Den bygger relationer för livet. Och den ger betydelsefulla kunskaper inför framtiden. Här är inte svårt att urskilja de begrepp som vi gärna lyfter fram: Arbetslinjen, Kunskapslinjen och Relationslinjen.

 Satsningarna inom folkbildningen riktar sig ofta till dem som är resurssvaga i samhället. Regeringen har redan tidigare infört en temporär satsning på studiemotiverande kurser där unga kan studera på heltid i upp till tre månader inom folkhögskolan. Bland annat handlar studierna om att repetera kärnämnen, träna studieteknik och pröva aktiviteter. Nu förlängs den satsningen och görs tillgänglig även för personer som fyllt 25 år. Arbetet är en del av regeringens insatser för att underlätta för unga att komplettera och stärka sin kompetens, där Alliansen i årets budgetproposition satsar 342 miljoner för åren 2013–2016.

 Folkhögskolornas verksamhet är värd ett starkt stöd från staten och den kommunala sektorn. Likaså är unga människor värda en andra eller en tredje chans. Vi kommer att fortsätta att arbeta för satsningar på folkbildningsområdet.

Lars-Axel Nordell (KD)

Riksdagsledamot Örebro län, talesperson i folkbildnings- och kulturpolitiska frågor

Lennart Bondeson (KD)

Kommunalråd i Örebro kommun