Dags kriminalisera eftersupning

Fråga till Justitieminister Beatrice Ask ang eftersupning vid riksdagens frågestund 19 april 2012

 Sverige har länge bedrivit ett framgångsrikt trafiksäkerhets- arbete. Bilarna har blivit allt säkrare samtidigt som vi har gjort vägarna säkrare.

Vid trafikolyckor där det visar sig att föraren druckit alkohol är det inte ovanligt att föraren hävdar att han druckit alkoholen efter olyckan, en metod som brukar kallas eftersupning.

I en riksdagsmotion har jag krävt att eftersupning ska förbjudas och att tidsgränsen sätts till att man inte får dricka alkohol inom förslagsvis sex timmar efter en olycka.

Jag har också fått bekräftat av en person som berättade att det inte var några som helst problem att visa upp den tomma spritflaskan och på så vis gå fri.

I Socialutskottets betänkande 2010/11:SoU8, den 22 mars 2011 gjorde ett enigt socialutskott ett tillkännagivande att regeringen ska återkomma till riksdagen med ett förslag till kriminalisering av eftersupning.

Mot bakgrund av ovanstående frågar jag justitieministern: Hur ser tidsplanen ut för ett genomförande av socialutskottets begäran?

Uppföljningsfråga:

Jag hoppas att ärendet behandlas skyndsamt från regeringens sida. I Norge infördes en lag mot eftersupning redan 1959, dvs för 53 år sedan. Där döms en person till rattfylla oavsett om föraren druckit alkoholen före eller direkt efter olyckstillfället.

I vilkden utsträckning har den svenska regeringen tagit till vara erfarenheter från Norge, hur den norska lagstiftningen fungerar när det gäller eftersupning?

Syftet med stödet till ungdomsorganisationer?

Var igår med på LSU:s presentation av en kartläggning de gjort om lokalt stöd till ungas organisering. Flera anmärkningsvärda siffror presenterades. I 54% av kommunerna är ungdomsföreningarna överhuvud taget inte delaktiva i kommunens beslut som rör ungdomar. Märkligt att inte kommunerna drar nytta av vad en såda dialog kan ge. I 14% av kommunerna är ungdomsföreningarna delaktiga som remissinstans.

32% av kommunerna saknar också ett politiskt fastställt syfte med bidragen. Det vanligaste syftet som anges är att bidraget ska stärka föreningslivet eller ungdosmverksamheten. Bara 20% av kommunerna uppger att det finns ett demokratiskt syfte medan 10% har svarat att de med bidraget vill främja hälsan.

Knappt hälften av kommunerna ställer krav på att föreningen ska tillhöra en statsbidragsberättigad rikorganisation för att få bidrag och huvuddelen kärver att föreningen måste inneha post- eller bankkonto. Det senare kan för många ungdomsföreningar vara ett problem då många banker inte tillåter föreeningar som drivs av personer under 18 år att öppna bankkonton.

Det är bra att LSU gjort denna kartläggning och jag tror att den kommer att leda till att betydligt fler kommuner kommer att inse värdet av att på ett bättre sätt involvera också ungdomarna i sina beslutsprocesser.

Besked från Justidieministern: Ingen "fyllerabatt"

Jag ställe en fråga till Justitieministern vid dagens frågestund i riksdagen om sk fyllerabatter.
Det går bra att se min fråga och ministerns svar genom att klicka på länken.
Se web-TV från frågestunden inkl Justitieministerns svar.

Från riksdagens snabbprotokoll:

Påföljden för brott begångna av berusade

Anf. 62 LARS-AXEL NORDELL (KD):

Herr talman! Jag vill rikta min fråga till justitieminister Beatrice Ask om så kallade fyllerabatter.

För en tid sedan sänkte Högsta domstolen straffet för en person som nära nog dödat sin flickvän med ett samurajsvärd. Det här var en händelse som väckte stor uppmärksamhet i medierna. Brottsrubriceringen ändrades från mordförsök till grov misshandel. Straffet sänktes från åtta års fängelse till fem år. Mannen ansågs inte vara ansvarig för sina handlingar eftersom han var kraftigt berusad och då helt oprovocerat attackerade sin fästmö.

Om uppsåt saknas ska i och för sig en brottslig handling straffrättsligt inte bedömas lika hårt. Men för mig tycks fyllerabatt på straff strida mot lagstiftarens intentioner. Jag vill fråga justitieminister Beatrice Ask hur hon ser på det inträffade och om det föranleder någon åtgärd från regeringens sida.

Anf. 63 Justitieminister BEATRICE ASK (M):

Herr talman! Jag är enligt alla regler förhindrad att kommentera ett enskilt domslut och ska inte heller ha synpunkter på det. Jag väljer att kommentera frågan mer allmänt.

Det är inte på det sättet att berusning ska utgöra ett särskilt skäl för nedsättning av ett straff utan man har faktiskt ansvar. Det är snarast så att det i vissa ärenden kan vara en försvårande omständighet att man har använt sig av droger för att genomföra ett brott. Det är naturligtvis rimligt.

Det är också på det sättet att regeringen har skärpt reglerna, bland annat för en del av vållandebrotten, just därför att vi ser till exempel missbruk eller drogpåverkan i trafiken som särskilt allvarligt. Vi har ju haft en del ärenden där personer har kört ihjäl folk därför att de har varit ute och kört bil i fyllan och villan. Där har vi skärpt reglerna. Det har också fått genomslag i domskäl. Vi ser allvarligt på frågor av den här typen. Någon fyllerabatt har vi inte och ska inte ha.

Anf. 64 LARS-AXEL NORDELL (KD):

Herr talman! Tack så mycket för det svaret, justitieministern! Det var klargörande, jättebra.

Men det är inte bara i straffskedet som berusning är ett problem. Enligt tv-programmet Uppdrag granskning har 3 000 uppenbara fall av rattfylleri i Sverige inte blivit lagförda, trots att polisen har all nödvändig bevisning. Den som begår flera allvarliga brott slipper tydligen straff för rattfylla, var deras konklusion.

Rattfylla är ett mycket allvarligt brott i sig. Det är förstås provocerande och sänder helt fel signaler till svenska folket när sådana saker inträffar. Min följdfråga till justitieministern är hur hon ser på hur man kan motverka den här typen av så kallad fyllerabatt.

Anf. 65 Justitieminister BEATRICE ASK (M):

Herr talman! Det är på det sättet att vi i svensk lagstiftning sedan många år har en slags mängdrabatt. Är det väldigt många olika brott, utförda av en och samma person, som ska bedömas väljer man att plocka ut några av de brotten. Vi dömer inte varje brott och lägger alla påföljder ovanpå varandra. Det kan få den effekt som Lars-Axel Nordell pekar på. Det är naturligtvis synbarligen väldigt problematiskt.

Regeringen har tillsatt en påföljdsutredning. En av de uppgifter som jag har bett Påföljdsutredningen att titta på är just hur man ska se på den så kallade mängdrabatten och hur den ska vara utformad. Jag tror inte på ett amerikanskt system där man till slut dömer ut 168 år i fängelse eller någonting annat. Jag tror att det blir lite orimligt och är fel.

Däremot måste det vara tydligt att man tar brott på allvar och att just den typ av brott som exemplifierades här också har betydelse.

Första veckan som kulturpolitisk talesperson

Förra veckan talade jag på partiets årsmöte i Laxå och därefter i Köping där de samordnat årsmöten från hela den sk KAK-regionen. Veckan avslutades med att en stor besöksgrupp från RPG i Örebro hälsade på mej i riksdagen. Det var trevligt och besökarna verkade vara nöjda. På deras program fanns därefter ett besök i riksbekanta Klara kyrka i Stockholm.

 Denna vecka har varit den första med uppdraget som talesperson i Kulturpolitiska frågor. Jag och Andreas Carlson har gjort en rockad, vilket innebär att jag går in som ordinarie i Kulturutskottet och finns kvar som ersättare i Arbetsmarknadsutskottet. Medan Andreas blir ordinarie i Arbetsmarknadsutskottet och finns kvar som ersättare i Kulturutskottet.

I tisdags hade jag mitt första sammanträde med kulturutskottet. Det var inte bara jag som var ny utan också utskottets ordförande Gunilla Carlsson (s). Dagen därpå blev det också klart att vänsterns Lars Ohly kommer att sitta i utskottet. Jag var under förra mandatperioden ersättare i kulturutskottet så både tjänstemän och flera av ledamöterna hälsade mej välkommen tillbaka. På eftermiddagen samma dag blev jag intervjuad av Tommy Wiberg från tidningen Kristdemokraten och därefter en genomgång med Anna-Karin Adolfsson från samordningen i regeringskansliet.

I går morse fick jag äran att spela piano till psalmerna vid morgonandakten i riksdagen som leddes av Carl-Erik Sahlberg. Kristna riksdagsgruppen har regelbundet haft morgonandakt på onsdagsmorgnarna alltsedan slutet av 1800-talet, då gruppen började samlas. Efter voteringen igår eftermiddag bänkade jag mej framför TV:n i min övernattningslägenhet i Gamla stan och såg svenska forbollslandslaget spöa Kroatien med 3-1 i en landskamp. En stark svensk insat och en jättebra match.

Idag på morgonen bjöd Samhall mej och några partikolleger på frukost i Drottning Lovisa Ulrikas bibliotet på Kungl. Myntkabinettet intill Kungliga slottet. Förutom jag själv, var det Andreas Carlson, Penilla Gunther, Desirée Pethrus och Björn Nyström som fick lyssna till en mycket intressant presentation av Samhall och deras planer på att utveckla Samhalls verksamhet. Med vid träffen var Samhalls VD Monica Lingegård, Marianne Levin Pölde som är hållbarhetsansvarig hos dem samt Marknadsdirektör Mats Eliasson. Den senare blev för några veckor sedan något av en rikskändis då han medverkade i TV-programserien ”Chefen under cover” 

Det var en mycket lyckat frukostsamtal innan jag skyndade vidare till ett riksdagshuset och ett justeringssammanträde med Kulturutskottet. Det verkar vara en bra stämning i utskottet och jag tror det kommer att bli bra kulturpolitiska debatter i kammaren.

Slöseri med mänskliga resurser

Artikeln publicerad i Hemmets vän 23 feb 2012 

- Och vad jobbar du med då? Den frågan är en av de vanligaste vi möter när vi träffa någon för första gången. På grund av att människors status och identitet i vårt land ofta förknippas med förvärvsarbetet kan den som är arbetslös känna sig mindre värd, vilket är ett både förfärligt, felaktigt och farligt synsätt. Utifrån en Kristen människosyn kan människans värde kan bara ligga i det faktum att hon är en människa och inget annat.

I människans natur ligger ett behov att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas i gemenskap med andra på en arbetsplats. Arbetet är viktigt ur försörjningssynpunkt men också för självkänslan och egenmakten, att styra över sitt eget liv. Arbete är viktigt för vårt välbefinnande medan arbetslöshet är slöseri med mänskliga resurser och utgör en riskfaktor för såväl den fysiska som den psykiska hälsan.

Även om fler har arbete idag än tidigare så har samtidigt invånarantalet ökat i vårt land vilket innebär en arbetslöshet på 6,7 procent. Vissa grupper är särskilt utsatta, det är framförallt personer med kort utbildning, både unga och äldre, personer med funktionsnedsättning och de som är utrikes födda.

 Arbetsförmedlingen har tillgång till mer än 20 olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden. Det är inte acceptabelt att så många med funktionsnedsättning saknar jobb. Här ligger den offentliga sektorn och statliga myndigheter efter det privata näringslivet i att erbjuda jobb till personer med funktionsnedsättning. Det är inte heller acceptabelt att det i snitt ska ta sju år för invandrare att få jobb. Förhoppningsvis ska etableringsreformen som innebär ett perspektivskifte i integrationspolitiken ge resultat där Arbetsförmedlingen fått huvudansvaret för nyanlända.

 På ungdomssidan är det framförallt unga som saknar komplett gymnasieutbildning, som har särskilt svårt att få jobb. Betygen är viktiga, liksom kontakter och möjligheter att visa vad man går för. Jag kan tänka mej att t ex ungdomar som växer upp i en kristen församling med många kontakter, har något lättare att få jobb i framförallt privata företag.

Den höga ungdomsarbetslösheten, som befästes på en nivå över 20% strax efter millennieskiftet, är alltjämt ett stort bekymmer. Även under brinnande högkonjunktur, andra kvartalet 2008, var ungdomsarbetslösheten över 20 procent. Detta är väldigt höga siffror även om vi tar i beaktande att ca hälften av dem är heltidsstuderande som söker jobb.

Sverige har faktiskt en högre arbetslöshet bland ungdomar än genomsnittet av EU:s medlemsländer. I Holland, Österrike och Tyskland ligger ungdomsarbetslösheten på 10%, medan vi i Sverige ligger på mer än det dubbla.

Ofta påpekas att det som särskiljer Sverige i förhållande till andra jämförbara länder är att vi har brister i utbildningssystemet, höga ingångslöner, en stel arbetsrätt samt små företagares tveksamheter till att låta det egna företaget växa och tryggt våga anställa. Detta kan definitivt ha en avgörande betydelse för vår höga ungdomsarbetslöshet.

Regeringen har halverat arbetsgivaravgiften för ungdomar och satsat på gymnasial yrkesutbildning och yrkeshögskola för att ungdomarna ska stå bättre rustade och bättre motsvara den efterfrågan som näringslivet har.

IF Metalls har arbetat fram ett ungdomsavtal med särskilda introduktionslöner för ungdomar som anställs inom industrin där också arbetet kombineras med företagsförlagd utbildning. När jag pratar med ungdomar är de ofta positiva till något lägre ingångslöner för att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden. De flesta inser ju att det är bättre med en fot inne än båda utanför.

 Arbetsmarknadens parter har ett särskilt stort ansvar för hur arbetsrätten kan utvecklas. Jag har svårt att förstå dem som ropar på skrotning av LAS, däremot kan det vara nödvändigt att reformera LAS och hitta ett flexiblare system för att inte en hel ungdomsgeneration ska utestängas från arbetsmarknaden.

Lars-Axel Nordell, Örebro

Riksdagsledamot (KD)

Staten ska stödja inte sätta käppar i hjulet

Den ideella sektorn har, vid sidan av den privata- och den offentliga sektorn, en viktig roll i samhället. Ur ett folkhälsoperspektiv är inte minst Nykterhetsrörelsen och dess medlemmar en omistlig resurs i kampen mot alkohol och andra droger och dess allvarliga skadeverkningar.

Självklart ska staten uppmuntra och understödja detta arbete men faktum är att statsbidraget till det viktiga förebyggande alkoholpolitiska arbetet successivt minskat genom att fler ”sociala organisationer” tillkommit som får dela på anslaget. Detta är inte rimligt.

Förutom offentliga bidrag är det i de flesta länder vanligt att staten uppmuntrar medborgarna att stödja det civila samhället genom avdragsrätt för ideella gåvor.

I och med att gåvoskatteavdraget infördes vid årsskiftet har ett viktigt principiellt genombrott skett. Efter 50 års diskussion har nu Sverige som sista land i Europa infört avdragsrätt för ideella gåvor. Förväntningarna från nykterhetsrörelsen och övriga civila samhället har varit stora att denna reform skulle kunna innebära ett ordenligt tillskott. I Norge ökade t ex givandet med hela 30 procent när de införde avdragsrätt.

Men tyvärr är reformen i Sverige försedd med kraftiga begränsningar både vad gäller beloppsgränser och omfattning. Medan Norge nu överväger att höja maxgränsen för avdrag från 12.000 till 25.000 kr per år får vi i Sverige som mest göra avdrag för gåvor upp till 6.000 kr.

Inga företag får göra avdrag och det är bara sk hjälpverksamhet eller främjande av vetenskaplig forskning som kan komma ifråga och mottagarna måste på förhand ha godkänts av Skatteverket. Som om inte dessa inskränkningar vore nog har nu skatteverket valt att ytterligare inskränka reformen till att enbart gälla sk ”ekonomiskt behövande”.

Beslutet att införa avdragsrätt är definitivt ett viktigt genombrott men med nuvarande begränsningar kommer ytterst få ideella organisationer att kunna passera genom nålsögat. Vi kan glädja oss åt att hjälporganisationer som t ex Erikshjälpen blivit godkända och där upplever man redan ett stort intresse från många att använda denna möjlighet. Men det viktiga förebyggande drogpolitiska arbetet som t.ex. nykterhetsrörelsen gör kan uppenbarligen inte komma ifråga med nuvarande regler.

För att reformen inte ska bli ett misslyckande krävs dels att regeringen redan nu tydliggör för skatteverket vad som skall gälla så att fler verksamheter kan omfatta avdragsrätt. Nästa steg måste vara att höja beloppsgränsen för avdraget, utvidga reformen till att gälla ideell verksamhet över lag samt att även tillåta företag att ge ideella gåvor som ett led i företagens sociala ansvarstagande.

Vid den allmänna motionstiden i riksdagen lämnade jag, tillsammans med två partikamrater in en motion om avdragsrätten som du kan läsa om här.

Lepran en farsot som kan utrotas

Artikeln publicerad i tidningen Dagen 1 feb 2012

PÅ VÄRLDSLEPRADAGEN i söndags sattes fokus på att spetälskan, som den förfärliga sjukdomen tidigare kallades, alltjämt är en farsot, framför allt i tropiska områden. Uppskattningsvis kan det totalt röra sig om fler än tio miljoner leprasjuka i världen.
I dag finns verksamma läkemedel. Ändå upptäcks hundratusentals nya fall varje år. Indien, Brasilien, Indonesien och Kongo är särskilt drabbade. I Indonesien är dessutom andelen barn som drabbas särskilt stor.

RUNT FÖRRA sekelskiftet härjade ett flertal infektionssjukdomar, bland andra leprasjukan, i vårt land. Dödligheten var stor innan vaccinet kom och man fick bukt med dem. Framför allt var det i ett stråk över Hälsingland och Dalarna som leprasmittan slog till särskilt hårt. Därför inrättades en anläggning för leprasjuka i Järvsö i Hälsingland.

Min mor, född 1908, var från Järvsö. Hon brukade berätta om spetälskehemmet i utkanten av centralorten och om de som levde sina liv mer eller mindre isolerade från det omgivande samhället. Samtidigt berättar hon om hur unga brudpar på väg från vigseln i Järvsö kyrka till den efterföljande bröllopsfesten brukade göra en avstickare förbi spetälskehemmet för att visa upp sig utanför grinden till hemmet. Absurt kan vi tycka i dag men traditionen var mycket uppskattad av de som vistades på anläggningen i Järvsö.

På 1940-talet kom sulfan och leprasjuka kunde börja botas, och anläggningen i Järvsö stängdes 1943.

UNDER MIN MORS långa och innehållsrika liv fanns minnena kvar från spetälskehemmet i Järvsö. Därför var det alltid viktigt för henne att göra vad hon kunde för att hjälpa människor i andra delar av världen som drabbats av sjukdomen att få medicinsk behandling. Min mor gav regelbundet ekonomiskt stöd till Lepramissionen, som med hjälp av Sida och enskilda gåvogivare arbetar för att utrota leprasjukan.

ATT HA SOM MÅL att helt utrota sjukdomen i värden låter kanske något pretentiöst men faktum är att sjukdomen, som egentligen inte är särskilt smittsam, på samma sätt som andra infektionssjukdomar, går att bota. Den borde ha varit utrotad för länge sedan.

Fortfarande lever många smittade i olika delar av världen i ett utanförskap. Det är inte acceptabelt. Utifrån en kristen människosyn har alla människor samma höga värde oavsett varifrån de kommer, oavsett sjukdom eller handikapp och oavsett andra yttre förutsättningar. Detta utmanar oss som medmänniskor och medborgare att göra vad vi kan för att snarast helt utrota lepran.

» Faktum är att sjukdomen, som egentligen inte är särskilt smittsam, går att bota.