KD: Momshotet ska undanröjas

Debattartikel publicerad i tidningen Dagen den 27 juni 2012
Vi kristdemokrater är inte lugna förrän hotet mot att momsbelägga kyrkkaffet och fotbollsklubbens korvförsäljning är helt och hållet borta. Ideellt arbete ska inte beskattas utan uppskattas, skriver Lars-Axel Nordell.

I Kristdemokraternas Sverige är det civila samhället starkt. Det betyder att det finns ett rikt föreningsliv, ett stort socialt engagemang och ett betydande civilkurage där människor bryr sig om varandra.

Socialdemokrater och vänsterpartister sätter ofta på ett felaktigt, och jag skulle vilja säga okunnigt, sätt likhetstecken mellan samhället och den offentliga sektorn. Men samhället är betydligt större än staten, betydligt större än den offentliga sektorn.

Samhället består av den ideella sektorn, som vi brukar kalla det civila samhället, den privata sektorn samt den offentliga sektorn. De har sina viktiga roller och uppgifter. De har olika drivkrafter och arbetssätt, och dessa ska vi vara rädda om.

Föreningsengagemanget och det civila samhället utgör en betydande del av samhällsekonomin. De klassiska folkrörelserna frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen kom för 100 år sedan att spela en avgörande folkhälsopolitisk och demokratisk roll för vårt samhälle. Utan deras framväxt och medvetna hållning hade Sverige sett mycket annorlunda ut i dag. Vi får inte glömma bort att Sverige vid denna tid varken hade lika eller allmän rösträtt. Det var i dessa rörelser som de demokratiska värderingarna grundlades.

För att Sverige ska kunna behålla ett rikt föreningsliv arbetar Kristdemokraterna för att ideella organisationer även i fortsättningen ska undantas från EU:s momsregler. Därför är det glädjande att finansminister Anders Borg sagt sig vara beredd att lägga in ett veto mot EU-kommissionen, men vi kristdemokrater är inte lugna förrän hotet mot att momsbelägga kyrkkaffet och fotbollsklubbens korvförsäljning är helt och hållet borta.

De verksamheter som drivs ideellt ska inte beskattas utan uppskattas. Jag tänker inte minst på de second hand-butiker som drivs av kyrkor och hjälporganisationer och som frigör resurser att hjälpa ett oräkneligt antal människor. Vi kristdemokrater kommer att fortsätta att arbeta för ett starkt föreningsliv. Det offentliga ska vara stödjande och kompletterande för de ideella eldsjälarnas engagemang.

Inför ny myndighet för tolkar

Publicerad 26 juni, 2012 - 06:00 på¨Svt Debatt

 

TOLKAR Bristerna och svårigheterna att regionalt möta behoven av tolktjänster leder oss till slutsatsen att staten bör ta ett sammanhållande ansvar genom att en ny gemensam tolkmyndighet bildas som arbetar för att tillgången till tolkning, såväl för utländska språk och teckenspråk, skriver Lars-Axel Nordell (KD) och Caroline Szyber (KD).

Sjukvården och domstolarna har svårt att få språktolkar av tillräckligt hög kvalitet. Detta visar inte minst Sveriges Radio, som i Ekots granskning konstaterar att vården lider brist på auktoriserade tolkar. Behovet av kvalificerade tolkar är stort både när det gäller utländska språk och teckenspråk. Kristdemokraterna föreslår därför att staten tar ett tydligare ansvar för tolkningen.
Enligt Domstolsverket förekommer att förhandlingar ställs in på grund av bristande tillgång till kvalificerade språktolkar. Det händer också att förhandlingar får göras om för att tolkningen inte är tillräckligt bra. Var femte domstol anser att kvaliteten på de tolkar som inte är auktoriserade eller har en sammanhållen grundutbildning är låg.

Vidare är det vanligt att barn får fungera som språktolkar när deras föräldrar har kontakt med socialtjänsten, sjukvården eller olika myndigheter. Forskare anser att det är både oetiskt och problematiskt på alla sätt och för alla parter att använda barn som tolkar till sina föräldrar. Tillgången till teckentolkning för döva skiftar över landet. Framför allt beror detta på att det skiljer 1 000 kronor per tolkuppdrag i statsbidrag mellan det landsting som får mest och det som får minst.

Tolkar som kan använda de rätta termerna vid rättegångar är nödvändiga för rättssäkerheten. På samma sätt kan tolkar avgöra frågan om hälsa och liv när de tjänstgör vid samtalen mellan patient och läkare. Vi måste göra allt för att undvika missförstånd i de här sammanhangen, vare sig det handlar om den tilltalades talan i tingsrätten, om medicinsk rådgivning – eller om den hörselskadades möjligheter att kommunicera i vardagen.

Bristerna och svårigheterna att regionalt möta behoven av tolktjänster leder oss till slutsatsen att staten bör ta ett sammanhållande ansvar genom att en ny gemensam tolkmyndighet bildas som arbetar för att tillgången till tolkning, såväl för utländska språk och teckenspråk. På det sättet blir tillgången densamma oavsett var i landet man bor och en viktig kvalitetshöjning för personer som är i behov av tolktjänster. En statlig utredning har redan föreslagit en sådan myndighet för teckentolkningen.

Vårt förslag underlättas av teknikutvecklingen. Med bildtelefoner öppnas möjligheter för tolkning som tidigare var begränsad till att tolken var geografiskt närvarande. Örebro tolkcentral genomförde förra året över 200 000 tolkuppdrag via bildtelefon för döva, ett antal som ökar varje år. Tolkcentralen är störst i Europa och utför uppdrag för hela landet.

Kristdemokraterna vill se ett samhälle där det inte är hemort, hemspråk eller funktionsnedsättning som avgör vilka förutsättningar vi har. Med ett statligt ansvar för tolkningen till teckenspråk och utländska språk ser vi större möjligheter att säkra en hög kvalitet för människor som behöver den.

Lars-Axel Nordell, (KD), Riksdagsledamot, Talesperson för tolktjänstfrågor
Caroline Szyber, (KD), Riksdagsledamot, Rättspolitisk talesperson

Mitt anförande i riksdagen om Kulturarvet den 10 maj 2012

Se anförandet via riksdagens Web-TV

Herr talman!

Tage Danielsson har gett oss många tänkvärda sanningar. Vid ett tillfälle sade han: Den som bara ser framåt och inte bakåt får se upp. Jag tror att det ligger mycket i det. Det är tänkvärt. Det är viktigt att vi lyfter blicken och kan se vart vi är på väg, och framför allt måste vi bestämma oss för vart vi vill komma. Men då måste vi också veta var vi är någonstans i dag och dra nytta av de erfarenheter som gjorts av tidigare generationer. Det handlar om att dra nytta av både misstag och andra erfarenheter. Det finns ingen anledning att, som man brukar säga, uppfinna hjulet gång på gång.

När jag på 70-talet skulle ta körkort för bil underströk min körlärare, som hette Jonke, uppe i Sveg att jag skulle titta lika mycket i backspegeln som jag tittade framåt. Jag tror att det är likadant om man ska bygga det goda samhället. Det gäller att ha god kännedom om hur det har varit tidigare. Att ha god kännedom om sitt eget kulturarv är en förutsättning för att bygga upp en egen identitet och för att kunna respektera andra kulturer och värden.

Alla människor har ett gemensamt ansvar att värna kulturarvet. Vi är alla medskapare av vår kultur, och med det följer också ett ansvar att föra den vidare som ett arv till kommande generationer. Vårt gemensamma samhällsbyggande kan liknas vid ett träd där stammen utgör det som vi alla har gemensamt och som måste respekteras för att vi ska få ett människovärdigt samhälle. De kulturella rötterna kan komma ur olika jordmån. Den stolta kronan kan breda ut sig åt olika håll. Det behöver inte skapa några som helst problem. Det kan tvärtom förhöja skönheten och värdet hos trädet. En kultur som värnar mångfald är förutsättningen för en positiv integration.

Herr talman! Byggnader, kulturlandskap, kulturhistoriska föremål och dokument tillhör den synliga, materiella delen av vårt kulturarv. Här har arkiv, museer och bibliotek ett särskilt ansvar. Det är ett komplext ansvar som kräver ständig förnyelse och utveckling. Det handlar om både ett inåtvänt arbete med registrering, vård, konservering och magasinering och om ett utåtriktat arbete där man gör det synligt genom utställningar, visningar, forskarstöd med mera.

Men vårt gemensamma arv är mer än den fasta och synliga del som till stor del förvaltas vid våra museer och arkiv. Det för ögat osynliga kulturarvet i form av gemensamma värderingar, traditioner, religion, livsåskådning, språk, folkminnen, ortsnamn och mycket mer kallas för det immateriella kulturarvet. Det är framför allt i detta kulturarv som vi människor har vår kulturella identitet. Kunskap om sitt eget immateriella kulturarv skänker människor trygghet i deras identitet, vilket är nödvändigt för att vi ska kunna möta och känna respekt för andra kulturer och traditioner. Kulturarvet blir därigenom ett viktigt vapen i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Ett av de viktigaste kulturarven vi har att förvalta är yttrandefriheten, religionsfriheten, synen på människorna, där varje person är unik, okränkbar och har ett omätbart värde.

Motionsbetänkandet som vi i dag debatterar innehåller en rad frågor som berör både det materiella och det immateriella kulturarvet. Kulturminneslagen slår fast att ansvaret för att skydda och bevara kulturmiljön delas av alla. Det är bekymmersamt att det ännu saknas tydliga riktlinjer och lättillgänglig information på Riksantikvarieämbetets hemsida om hur man hanterar fornfynd och hur man uppmuntrar och stöder allmänheten att rapportera. Vi räknar med att detta kommer att lösas inom kort i och med att man nu ser över lagstiftningen och fångar in dessa frågor.  

Herr talman! Det immateriella kulturarvet är något som mer och mer hamnar i fokus i vår globaliserade värld där många upplever stora förändringar. Sverige har ratificerat Unescos konvention om det immateriella kulturarvet. Den är tänkt som ett komplement till den nuvarande världsarvslistan som ger skydd åt betydande monument och naturområden. Konventionen ska skydda värdefulla kulturella företeelser som muntliga traditioner och språk, traditionell dans och musik, ceremonier och traditionellt hantverkskunnande. Det är jätteviktiga frågor som fångas in i och med denna konvention. Ett arbete har kommit i gång i vårt land för att genomföra konventionen.

Vi kristdemokrater anser att det civila samhällets verksamhet inom kulturarvsområdet har goda förutsättningar att vara inkluderande och omfatta många olika berättelser. Civilsamhällets organisationer gör viktiga insatser i kulturarvsarbetet. Den mycket omfattande hembygdsrörelsen, som i min valkrets, Örebro län, har ett sjuttiotal lokala hembygdsföreningar i länets 50 socknar, är en viktig aktör i det lokala arbetet. Det är ganska fantastiskt med en sådan verksamhet. Genom projektet Hus med historia gör regeringen viktiga satsningar för att vårda Sveriges hembygdsgårdar. På det sättet uppmärksammas det betydelsefulla arbete som ideella krafter bidrar med på kulturområdet genom att främja det ideella engagemanget för det bebyggda kulturarbetet. De regionala hembygdsförbunden arbetar på olika sätt med hembygdsföreningarna i projekt som ofta kombineras med informationsinsatser av olika slag.

Till sist, herr talman, vill jag nämna ett intressant samarbetsprojekt mellan Arkivcentrum och Studieförbundet NBV i Örebro län där jag varit engagerad som verksamhetschef. Studieförbundets länsavdelning samarbetar i dag med 30-40 olika invandrarföreningar. Man har i projektform haft ett samarbete med Arkivcentrum och genomfört ett hundratal intervjuer med personer i invandrarföreningarna och nedtecknat deras historia från ursprungslandet. På det sättet bidrar vi till ett bredare berättande om kulturarvet som inkluderar människor som flyttat till Sverige och som är en del av vår gemensamma historia. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på de motioner som väckts.

Konsten ska provocera men inte kränka

Nyligen hamnade Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i blåsväder sedan hon skar i en blodröd tårta överdragen med svart marsipan föreställande en karikatyr av en skriande, könsstympad svart kvinna

Kulturministern visste att hon vid öppningshögtiden på moderna museet skulle skära den första biten i en tårta men det hon uppenbarligen inte visste var att hon själv var en del i en installation. Där stod vita, leende och förväntansfulla vernissagebesökare med höjda champagneglas runt en tårtkarikatyr i form av en svart torso med skulptören själv som tittade upp svartmålad och med groteska, illröda läppar och gav tårtverket ett huvud.

Ministern hade hamnat i något av en fälla där hon skulle få kritik oavsett om hon avstod från att delta i tårtspektaklet eller inte. Så här i efterhand kan man tycka att hon borde ha avstått men det gjorde hon inte. När hon skar sin tårtbit ur underlivet på torson hördes ett högljutt kvidande från tårthuvudet, varpå ministern matade huvudet med tårtbiten föreställande människokött.

Situationen var bisarr och motbjudande. TV var på plats och bilderna från Moderna Museet kablades ut över hela världen. Afrosvenskarnas riksförbund, som tyckte det var en rasistisk manifestation som anspelade på kannibalism, krävde ministerns avgång och ett europeiskt nätverk mot rasism krävde att statsministern skulle fördöma kulturministerns "rasistiska" tårtätande.

Hon talade vid utställningen om yttrandefrihet och konstens frihet och rätt att provocera. Och visst är den konstnärliga friheten något som vi slår vakt om i vårt land. Konsten har en uppgift att stimulera, provocera och utmana men den har definitivt inte uppgiften att kränka. Med stor frihet följer också ett stort mått av ansvar och respekt.

Trots att konstnären själv är Afrosvensk och uppenbarligen inte hade några rasistiska motiv utan ville sätta fokus på kvinnlig könsstympning, kom ändå människor att uppfatta installationen motbjudande, osmaklig och även rasistisk. Bildspråk och formspråk är avgörande för hur vi uppfattar ett konstverk. I detta fall använde konstnären sig av symboler med stark historisk och känslomässig laddning och då är det inte så underligt att reaktionerna också blev omfattande och kraftfulla.

Läs kommentarer i Aftonbladet

Ett Raoul Wallenberg-museum behövs

I söndags skrev jag en artikel tillsammans med mina riksdagskollegor  Emma Henriksson och Caroline Szyber på SvD kultur som handlar om att ett Raoul Wallenberg-museum behövs som en källa till kunskap om Raoul Wallenbergs insatser och öde. Hans civilkurage kan tjäna som en god förebild.

Sverige uppmärksammas ofta i samband med Förintelsen, trots att vi inte deltog i kriget och inte heller har några svenska offer att ta hänsyn till. Vårt bidrag till andra världskrigets historia kan sammanfattas i en enda man – Raoul Wallenberg.

På sju månader lyckades denne unge legationssekreterare rädda tiotusentals judar undan nazisternas besinningslösa mördande av judar, innan han arresterades i januari 1945 av de sovjetiska styrkor som intog Budapest. Hans exempel är så starkt, hans öde så unikt, att personer världen över har bildat Raoul Wallenberg- föreningar, och minnesmärken över hans gärning finns både när och fjärran. År 1981 blev Raoul Wallenberg hedersmedborgare i USA, 1985 i Kanada och 1986 i Israel. Faktiskt är Raoul Wallenberg den mest kände svensken utanför Sveriges gränser – men känner vi själva till honom?

Raoul Wallenbergs insatser uppmärksammas i år i samband med Raoul Wallenberg-året 2012. Forum för levande historia jobbar aktivt med Wallenberg-jubileet. Högtidlighållandet sker i form av seminarier öppna för allmänheten, aktiviteter riktade mot gymnasieelever, en internationell konferens och inte minst världsutställningen. Gott så. Men vad händer när året är slut?

Sverige behöver ett museum, där vår historia under andra världskriget kan få vara i centrum, och där Raoul Wallenbergs gärning utifrån Sveriges neutrala hållning kan få lysa, så som den är ett lysande exempel i resten av världen.


Läs hela artikeln här.

Dags kriminalisera eftersupning

Fråga till Justitieminister Beatrice Ask ang eftersupning vid riksdagens frågestund 19 april 2012

 Sverige har länge bedrivit ett framgångsrikt trafiksäkerhets- arbete. Bilarna har blivit allt säkrare samtidigt som vi har gjort vägarna säkrare.

Vid trafikolyckor där det visar sig att föraren druckit alkohol är det inte ovanligt att föraren hävdar att han druckit alkoholen efter olyckan, en metod som brukar kallas eftersupning.

I en riksdagsmotion har jag krävt att eftersupning ska förbjudas och att tidsgränsen sätts till att man inte får dricka alkohol inom förslagsvis sex timmar efter en olycka.

Jag har också fått bekräftat av en person som berättade att det inte var några som helst problem att visa upp den tomma spritflaskan och på så vis gå fri.

I Socialutskottets betänkande 2010/11:SoU8, den 22 mars 2011 gjorde ett enigt socialutskott ett tillkännagivande att regeringen ska återkomma till riksdagen med ett förslag till kriminalisering av eftersupning.

Mot bakgrund av ovanstående frågar jag justitieministern: Hur ser tidsplanen ut för ett genomförande av socialutskottets begäran?

Uppföljningsfråga:

Jag hoppas att ärendet behandlas skyndsamt från regeringens sida. I Norge infördes en lag mot eftersupning redan 1959, dvs för 53 år sedan. Där döms en person till rattfylla oavsett om föraren druckit alkoholen före eller direkt efter olyckstillfället.

I vilkden utsträckning har den svenska regeringen tagit till vara erfarenheter från Norge, hur den norska lagstiftningen fungerar när det gäller eftersupning?

Syftet med stödet till ungdomsorganisationer?

Var igår med på LSU:s presentation av en kartläggning de gjort om lokalt stöd till ungas organisering. Flera anmärkningsvärda siffror presenterades. I 54% av kommunerna är ungdomsföreningarna överhuvud taget inte delaktiva i kommunens beslut som rör ungdomar. Märkligt att inte kommunerna drar nytta av vad en såda dialog kan ge. I 14% av kommunerna är ungdomsföreningarna delaktiga som remissinstans.

32% av kommunerna saknar också ett politiskt fastställt syfte med bidragen. Det vanligaste syftet som anges är att bidraget ska stärka föreningslivet eller ungdosmverksamheten. Bara 20% av kommunerna uppger att det finns ett demokratiskt syfte medan 10% har svarat att de med bidraget vill främja hälsan.

Knappt hälften av kommunerna ställer krav på att föreningen ska tillhöra en statsbidragsberättigad rikorganisation för att få bidrag och huvuddelen kärver att föreningen måste inneha post- eller bankkonto. Det senare kan för många ungdomsföreningar vara ett problem då många banker inte tillåter föreeningar som drivs av personer under 18 år att öppna bankkonton.

Det är bra att LSU gjort denna kartläggning och jag tror att den kommer att leda till att betydligt fler kommuner kommer att inse värdet av att på ett bättre sätt involvera också ungdomarna i sina beslutsprocesser.