Lärarinnan fick själv vaccinera eleverna

Min mormor, lärarinnan Anna Pettersson 1879-1964 föddes i Rödmyra i Järvsö, där henne far Olof grundade sågverket Skästrasågen. Det berättas att far Olof, som kom från Småland, var rörelsehindrad men lyckades ändå själv bygga fördämningar i ett vattendrag i Rödmyra och leda fram vattenbäckar för att förse sågen med vattenkraft.

Olof och hustrun Karin hoppades få många stora, starka pojkar som skulle kunna jobba i sågen. De fick sex flickor som kanske inte behövde bära så mycket plank men som däremot fick springa och öppna och stänga de många dammluckorna för att ge sågens vattenhjul ett ständigt flöde av vatten.

Ryckte in som lärare
En dag kom prästen inkörande på gården till familjen i Rödmyra med häst och vagn. Han var förtvivlad. En lärarinna hade plötsligt flyttat från orten och där stod prästen med ansvar för en skolklass utan lärare. Han var tvungen att snabbt få tag på någon som skulle klara av att ta hand om klassen tills han hittat någon annan, och så hade hans tankar fallit på äldsta dottern i huset Karin, född 1873, som förmodligen hade visat framfötterna som elev en tid innan.

För att rädda situationen gick de med på att flickan fick följa med prästen till skolan och ta hand om undervisningen. Dottern gjorde bra ifrån sig som lärarvikarie och när prästen efter en tid föreslog att familjen borde låta dottern studera till lärare så gick far och mor med på det.

Några år senare lyckades prästen övertyga familjen att också min mormor Anna, född 1879, skulle få studera till lärare och hon avlade sin lärarexamen vid Bollnäs seminarium dagarna före förra sekelskiftet, för att på nyåret år 1900, ännu inte fyllda 21 år, tillträda sin första tjänst i Karsjö skola i Järvsö.

Vaccinerade 1061 barn
Flera epidemier härjade i landet runt förra sekelskiftet, bl a smittkoppor och tuberkulos, vilka tog många människoliv. När den nu 25 åriga lärarinnan Anna Olsson vid Karsjö skola fick uppdraget att vaccinera barnen och ungdomarna i Järvsö mot smittkoppor var det ett uppdrag som hon våndades inför. Hon var ju inte medicinskt utbildad men hon var ändå, sin ringa ålder till trots, en auktoritet på bygden och hon var ju van att handskas med barn.

Någon form av snabbkurs fick hon väl om hur hon skulle gå till väga för att vaccinera det unga släktet mot en av de värsta farsoterna som hotade människors hälsa och liv också uppe i de djupa hälsingeskogarna.

Hon bävade inför uppdraget och blev aldrig riktigt bekväm i rollen som vaccinerare men eftersom hon fått uppdraget utförde hon det pliktskyldigast och med största noggrannhet. De första vaccinationerna började 1904 och 13 år senare, år 1917, hade hon vaccinerat sammanlagt 1061 barn- och ungdomar i Järvsö mot smittkoppor.

Vaccinationen skedde genom hembesök. Under sommarmånaderna fick hon promenera till fots eller låna häst och vagn för att besöka de ibland avlägsna gårdarna och vaccinera barnen och ungdomarna. Därefter skulle de besökas igen. Antalet koppor protokollfördes noggrant och om det krävdes fler vaccinationer för att det skulle bildas koppor och därmed ge ett skydd mot sjukdomen fick hon göra om proceduren. Noggrant antecknades också om familjen hade betalt eller ej. Hade de inte pengar tillhands fick de betala senare och då antecknade hon även detta.

Hon var också tvungen att rapportera om något barn inte blivit vaccinerat, t ex om föräldrarna motsatt sig vaccinationen. Det hände och vid ett tillfälle ställde sig en bondmora med båda händerna i sidorna och blockerade dörren på förstutrappen. Hon sade: ”En sjukdom som vår herre inte har lagt på en söker inte jag nå bot för”.

Räddade livet på många
Anna insåg självfallet att hennes insats sommartid hade räddat livet på många men hon hade under hela sitt långa och innehållsrika liv svårt att acceptera och glömma att ett barn dog sedan det blivit vaccinerat av henne. Om det var pga någon form av allergisk reaktion eller att dosen var för kraftig fick hon aldrig veta. För sin insats fick hon en medicinsk utmärkelse i form av ett silverskrin med en spruta gjord i silver. Tyvärr förlorade hon denna tidigt då en tjuv en dag tog sin in i bostaden och försåg sig med diverse stöldgods.


Lars-Axel Nordell